Det känns som jag är ensam, trots att jag har massa personer runt omkring mig. Ensam, väldigt ensam... För det finns
Ensamheten är som ett slag rätt i magen.. Men ensam är stark, right? Jag vill tro det men jag tvivlar... Är ensam verkligen stark? Jag hade behövt en trygg axel att luta mig emot när allt känns tungt. En trygg famn att gömma mig i... Jag önskar... I wish!

---

Kunde du inte ens ha frågat mig? Jag tycker ändå att det är en principsak? Eller är vi en färskvara? Duger vi inte nu när det finns nya? Fine, jag ville kanske inte ändå, men är det så svårt att fråga? Eller var jag inte ens välkommen?
Jag tog illa upp, kände mig jävligt bortglömd... Men thats life I guess... Jag ska sluta lita på folk... Ingen ska få komma mig nära hjärtat igen.. Ingen...