Min första kärlek

Nu räknar jag inte med alla små förälskelser i låg och mellanstadiet.
Utan min första kärlek var Tobias Larsson.
Killen som skulle lära mig allt vad kärlek var.. Glädje, skratt, tårar, sorg, svek.
Vi blev tillsammans den 30/12-2002 och var tillsammans i över 3 år.
Förutom att han var min stora kärlek, så var han även min bästa vän. Min stöttepelare i livet.
Vi kunde prata om allt, vi kunde skratta tillsammans, vi kunde gråta tillsammans.
Vi tog oss igenom så mycket tillsammans, roliga men även en hel del jobbiga saker.
Vi grälade, vi skrek, vi surade.
Men när jag tänker tillbaka på våran tid så är det inte det negativa jag minns. För bakom de negativa sakerna så lyste det alltid igenom, vår kärlek till varandra! Det var den som höll oss ihop.
Men det var även den som förde oss isär. Vi vart instängda i varandra. Ingen av oss kunde utvecklas som personer.
Så hur jobbigt det än var så var någon av oss tvungen att ta steget. Det blev jag. Jag fick bryta våran relation och det var utan tvekan det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Att lämna någon som man älskade så förfärligt mycket, men som man visste att man var tvungen att lämna för sitt eget bästa. Det mina vänner, det är svårt....

Nu efter många år kan jag ibland komma på mig själv med att tänka på hur mitt liv skulle ha sett ut om jag inte valt den vägen. Visst saknar jag oss och det vi hade ibland, men jag ångrar inte att jag valde att lämna honom. Man måste trots allt alltid sätta sig själv i första hand.
Nu är vi väldigt bra vänner och jag älskar honom fortfarande lika mycket. Och jag vet att han alltid kommer finnas där för mig, i vått och torrt. En vän för livet. <3

Jen & Tobbe flummar för x antal år sen!

Presentera mig själv

Anna Jennifer Helena Nilsson, även kallad Jen... Eller Jenfa i familjen. 22 år gammal, 23 imorgon.
Född och uppvuxen i sthlm, men flyttade till ner till kungsbacka när jag var typ 8 (?)år.
Och där bodde jag med mamma tills juni 2009. Det var då mitt liv förändrades, jag behövde bli vuxen. På riktigt.
Fick jobb några mil utanför sthlm. Så det var bara och packa sina grejer och bege sig upp mot min födelsestad.
Flytten är det bästa, men även det svåraste jag gjort i hela mitt liv. Hela grejen i sig är ett stort äventyr men även ett stort prov för mig som person. Jag kände ingen här, ingen jag kunde luta mig tillbaka på. Jag var tvungen och lämna min familj och mina vänner. För trots att det finns telefon och internet så kan det inte väga upp att träffas och prata irl. Jag var tvungen att bli självständig.
Jag ångrar inte mitt val, jag trivs. Jag älskar mitt jobb, jag älskar mina hästar och jag älskar alla mina nyfunna vänner. Men jag ska inte ljuga, vissa dagar längtar jag hem (för jag kallar fortfarande gbg för hem) oerhört mkt. Men aldrig så mkt så jag skulle vilja ge upp hela mitt "liv" här.

Jag arbetar som hästskötare åt travtränaren Timo Nurmos.
Hästtokig tjej, har alltid varit och kommer alltid och vara. Trav, ridning, allt som har med hästar och göra.
Alla djur ligger mig för övrigt varmt om hjärtat, skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan djur.

Jag är en envis, känslosam och ärlig person. En tjej med starka åsikter och som ofta pratar innan hon tänker. Vilket har kostat mig dyrt genom årens lopp! Men det har även gett mig skinn på näsan...

Ja, det där var väl ändå en del av mig... Hade kunnat skriva hur mkt som helst, men då blir det tråkig läsning så jag skippar det.

Jen & Michaela

Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Vad bjuder jag på för mat?
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Om det här vore min sista dag
Dag 07 – Vänner
Dag 08 – Favoritsaker
Dag 09 – Min tro eller livsfilosofi
Dag 10 – Bloggfavoriter
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – 10 saker du inte vet om mig
Dag 13 – En vanlig dag hemma hos mig
Dag 14 – Dåliga vanor och laster
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Första kyssen
Dag 17 – Barndomsminne
Dag 18 – Ett pinsamt ögonblick
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Mina förebilder
Dag 21 – Mina dåliga sidor
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Mitt hem
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – Det här är jag bra på
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Saker jag saknar
Dag 29 – Det här ska jag bli när jag blir stor
Dag 30 – 10 dödsynder


Det här kan ni vänta er från mig i 30 dagar!

Ja som ni ser så är jag tillbaka... Efter mycket velande fram och tillbaka och påtryckningar från en del vänner.
Har fixat lite snabbt med designen, inget jag är nöjd med överhuvudtaget men det får duga till jag får tid och ork att fixa till det ordentligt.
Valde även att behålla min gamla blogg och inte radera de gamla inläggen. Varför? Av den enkla anledningen att inget av de "namnen" jag ville använda mig av var tillgängliga ochatt jag ibland vill gå tillbaka och läsa, minnas, skratta och kanske även grina lite till de gamla inläggen.

Jag säger redan nu att allt jag skriver är alltid mina egna tankar, åsikter och känsor. Och har jag en dålig dag så kan det verka som att jag är deppigare och ledsnare än vad jag egentligen är (Så mamma, du behöver inte ringa varenda gång jag verkar nere :D <3 )

Så nu är målet att kunna uppdatera alla er där hemma i gbg om livet här uppe i sthlm...
Ska försöka hinna med att slänga in minst ett inlägg per dag, men känner jag mig själv rätt så kommer det att variera.

Men det känns ändå bra och vara tillbaka, jag har saknat bloggandet. Det ger mig ett lugn på något wierd sätt.

Ska fixa ihop ett inlägg om hur livet ser ut just nu senare ikväll... Nu är det dax för en dusch.


/Jen

Fy f-n vad skönt det vad med sovmorgon i morse... Även om jag ändå vaknade tidigt imorse så kändes det så jävla skönt att bara vända på mig och kunna somna om igen..
Så morgonen/förmiddagen bestod av sömn och slappande framför tvn.. En sen frulle/tidig lunch käkades innan jag begav mig till min 25minuters solsemester. Njutning på högsta nivå!
Sen bar det av mot Åby. Solen sken, människorna och djur var gladnäsor och allt var underbart..
Varum fick jogga runt på sandbanan som följehäst till Cola.. Michaelas nya lilla prins som sköter sig alldeles utmärkt och jag känner på mig att det där kan bli en riktigt bra häst. Så jen håller tummarna för att michaela ska lyckas.

Jävla ARL prov imorgon, jag känner inte för det... fett ovärt!
Men ja, plugga var det! :(

Ciao!

Du har tagit mitt hjärta med storm... Inte många hästar som gör det..
Du är speciell, jag älskar dig. Även om du har dina små (stora?) mongoryck.
Jag kommer verkligen sakna dig...
Hoppas vi ses igen!

Det finns en tjej i mitt liv som har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, och det är min Michaela.
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva våran vänskap med ord, när jag tänker efter så går det inte.
För det vi har är så speciellt så det finns inga ord som kan beskriva det. Det finns inga ord som räcker till...
Det är kärlek, det är äkta, det är gränslöst.
Vad vore Jen utan Michis? Ingenting! Det är som knäckebröd utan gråtande smör... alltså värdelöst.
Vem skulle jag då fördriva dagarna med? Vem skulle jag då missa flyget från frankrike med? Vem skulle jag då räkna rullade bävrar med?
Ingen, och då menar jag verkligen ingen, kan ta hennes plats i mitt liv.
Jag är så fruktansvärt lycklig att jag har henne i mitt liv, hon får mig att orka med allt. Hon är min stöttepelare, min livskamrat, min ängel.

Så Michaela Kajrud, utan dig så vore det så ovärt att andas!
Det ska alltid vara du och jag, i vått och torrt.
Jag älskar dig, igår, idag, imorgon, föralltid!

Trött, ledsen och besviken...
Ska inta soffläge och umgås med min man, Dr house...
Sen sova och glömma allt för ett tag!

Tack Nenne för dina stöttande ord och för att du är en så bra vän! Tänk om alla kunde vara som dig? -KÄRLEK-

Sorry för ett tråkigt, omotiverande inlägg!

Godnatt!

Varför försvinner alltid de personer som betyder mkt för mig?
Personer man trodde skulle finnas där hela livet. Vänskap man trodde var något utöver det vanliga?
Jag är så trött på att bli sviken och sårad. Att bli lämnad ensam kvar...
Är det mig det är fel på? Gör jag något som driver iväg dom? Jag vet inte...
Jag hatar er för att ni lämnar mig ovetande, jag hatar er!

"du är värd att må bra Jennifer, när du kmr hem från frankrike ska vi ses.. jag finns alltid här för dig.... bla bla bla"
YEAH right... Och sen försvann du? Död? Borta med vinden?
Jag trodde du var one of a kind, men så fel jag hade. Du var bara en i mängden, du är som alla andra.
Dina ord, dom värmde. Nu sårar dom mer än en kniv i hjärtat...
Damn you!